Haparanda skärgårds nationalpark består av flera mindre och två större öar. Den totala  ytan inklusive vattenområdet är över 60 km². Sandskär, den största ön är nästan

5 km² stor. Här möter man många skilda naturtyper och en rik kulturhistoria.

Sandskär – nyss uppstigen

Sandskär och andra öar i skärgården har rest sig ur havet. Landet höjer sig med nästan en centimeter per år. Jordskorpan håller på att återta  sin form efter att ha varit nedpressad av kilometerhöga ismassor under istiden. Denna landhöjning pågår ännu fast det var 10 000 år sedan isen försvann. Barndomens badvik eller båtplats

kan vara uttorkad när man är vuxen!

Haparanda skärgård är ung och föränderlig. Många stora öar bär ännu namnet ”skär” som minne av att de tittade upp ur vattenytan för några hundra år sedan.

Sandskär bildades som ö på 600-talet e.Kr. Den äldsta delen är en klappervall som nu ligger på sydvästra delen av ön. Den sand som vågorna tvättade ur den ursprungliga moränryggen återfinns ute på Nordudden som dyner och sandstränder. Under din vandring kommer du att kunna studera de processer som format dagens Sandskär och som ständigt ändrar ön.

Sandskärs rika flora

Av namnet kan det låta som om Sandskär bara består av sandstränder och flygsand. Men ön har en mångformighet och artrikedom som gör besökaren häpen. För den växtintresserade kan särskilt nämnas några endemiska arter vid Bottenviken,  arter som bara finns i ett begränsat geografiskt område: gultåtel, strandögontröst och bottenviksmalört.

De magra sandstränderna och dynområdena har sin speciella vegetation med saltarv, strandråg och strandvial. Andra stränder är  rikare med både finsediment och klappersten. Här bildas strandängar med betydligt större artrikedom. Närmast vattnet lever växter som tål både salt och dränkning, bl.a. havssälting, agnsäv och gultåtel.

Högre upp på stranden växer madrör och norrlandsstarr. Ännu längre upp lever växter som mer sällan sätts under vatten: flädervänderot, älgört, den giftiga sprängörten och

den vackra gulblommande topplösan. Bladvass är en ny art för Sandskär som nu breder ut sig alltmer. Buskar som pors, havtorn och viden trivs utanför de höga och täta gråalsnåren. Även inne på Sandskär finns sandmarker. Hedar med enbuskar i närheten av fiskebyarna är till viss del ett resultat av tidigare bete av getter. På gamla sanddyner växer idag en grov tallurskog. I svackor i landskapet finns

både gölar, starrkärr och sumpiga lövskogar. Björkdungar och aspskogar inne på ön ger ofta associationer till sydligare lundar, särskilt när liljekonvaljen på försommaren breder ut sig i vita väldoftande mattor.

På Sandskär möts havets och inlandets djur

Redan på väg till Sandskär möter man havets djurliv. På en stengrynna vältrar sig några gråsälar behagligt i solen. På ett litet blommande skär tar hundratals

skrattmåsar till vingarna tillsammans med dvärgmåsar, grågäss, viggar och vadare. Ute över havet flyger tobisgrisslor, skarvar, trutar och en fiskgjuse med en sprattlande fisk i klorna. När vi landstiger på Sandskär stöter vi upp en skrattande dalriptupp med en kör av skogens fåglar som bakgrund.

Sandskär har en häpnadsväckande blandning av fåglar och djur från hav, gammelskog och fjäll. Som sträckfågellokal är den i särklass. Vårens fågelsträck längs svenska och finska kusten möts på Sandskär. Många arter kan hitta sin egen matplats, vare sig det rör sig om en lövlund, en enbuskhed eller en strandäng.

Under sensommarens sydsträck är strandängarna rastplats för arkiska vadare, innan de ger sig av över öppet hav. Närheten till Finland och den ryska taigan är anledning till

att flera östliga rariteter dykt upp på ön. Dvärgsparven har till och med häckat på ön vid några tillfällen.

På Sandskär finns en fågelstation med verksamhet under sensommar och höst. Se www.nof.nu/sandskar !

Däggdjur av flera arter är vanliga på Sandskär, eftersom de både kan simma hit och vandra ut på isen. Några älgar finns alltid på ön och ibland även renar. Räven är vanlig och skogsharen ännu vanligare.

Människans Sandskär

Sandskär var ett viktigt fiskeläge. Hit kom människor från fastlandet för att jaga säl på vårisarna eller fiska lax och strömming.

Laxfisket påbörjades efter islossningen. Vanligen auktionerades fiskerätten ut på skärgårdens öar vart sjätte år. Laxen saltades och packades i tunnor för att säljas

till Stockholm. Dagens fiskeläge för laxfiske ligger på Kajava, ett litet skär öster om Sandskär. Anledningen är att man på Kajava slipper myggorna, som Sandskär ibland har lite väl många av!

Det som försåg folket i bygden med mat var strömmingsfisket, som enligt tradition började den 25 juli. I gamla tider var det liv och rörelse på Sandskär. Mängder av fiskelag sökte sig hit från närbelägna byar, längs både nuvarande svenska och finska kusten. Bortemot hälften av båtlagen kom från Hailuoto (Karlö) utanför Uleåborg. Öns namn kommer från det karelska ordet ”haili” som betyder strömming. När säsongen påbörjades hölls en stor fest. Återseendets glädje var stor och i en svacka uppe på ön dansade man barfota på den mjuka mossan till fiolmusik.

Strömmingsskötarna lades ut på kvällen. På morgonen togs de upp och fångsten roddes hem till Sandskär. Vid dimma ringde man i kapellets klocka tills alla fiskare hittat hem. Skötarna skakades, tvättades och hängdes på tork. Strömmingen torrsaltades och packades i små tunnor som kallades för fjärdingar och märktes med ”Prima Sandskärsströmming” och årtalet. En hyfsad säsong skulle ett fiskelag få ihop 100 fjärdingar och en riktigt bra säsong över 200 fjärdingar. En fjärding rymmer ungefär 30 liter.

För dagens fiskare verkar detta inte särskilt mycket. Tillgången på strömming är idag större på grund av utsläpp av gödande kväveföreningar från jordbruk, trafik och avloppssystem. Övergödningen har också medfört en annan typ av strömming som leker vid midsommartid istället för på sensommaren, som förr.

Livet på ön

Fisket på Sandskär var väl organiserat. En gång varje

sommar hölls en hamnstämma. Då valde man en hamnfogde som styrde över det lilla fiskarsamhället.

Hamnfogden kunde utdöma böter som senare godkändes

av tingsrätten i Torneå. Det var före 1809 då Sverige fick lämna ifrån sig Finland till Ryssland. Vid hamnstämman utsågs personer för olika uppdrag. Ett sådant var ”den som spadarna tjärade”. Vid nordlig vind och lågt vatten hjälptes alla åt att gräva i hamnen. Spadarna var gjorda av trä och skulle torkas och tjäras efter att de använts.

På 1700-talet rådde kyrkoplikt. Därför var man skyldig att varje söndag segla den fyra landmil långa vägen till gudstjänsten i Björkö kyrka vid Torneå. Båtarna var små

och om vädret var ogynnsamt kunde en sådan kyrkresa ta flera dar. Det var inte bara en religiös anledning till kyrkobesöken. Alla nya lagar lästes upp i landets kyrkor

direkt efter gudstjänsten. Det var så kungen kunde hålla ihop riket. Efter att folkets parti, Mössorna kommit till makten 1765 mildrades kyrkoplikten. En fiskare kunde få rätt att

hålla gudstjänst i sin fiskestuga. Helst skulle dock ett kapell byggas. Malörens kapell byggdes 1769. När Sandskärs kapell byggdes vet vi inte men det är troligt att det är ungefär samtida. Till den årliga hamnstämman kom en riktig präst och en myndighetsperson från Torneå. Prästen ledde en gudstjänst med predikan och myndighetspersonen ledde hamnstämman. Vid denna utsåg man bland annat en fiskare som fick rätt att läsa postillan. På det viset kunde gudstjänst hållas på

Sandskär varje söndag. En gudstjänst i kapellet bestod av högläsning ur postillan och psalmsång. Någon orgel fanns inte, men det berättas att ett år deltog en roddarkvinna från Hailuoto som sjöng som en hel orgel.

Ovanstående är utdrag ur en skrift som heter: ”Haparanda Skärgårds Nationalpark – Naturstig med information”,

skrivet av Thomas Öberg och Staffan Svanberg och utgiven av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är en utförlig presentation och guide till Sandskär med många vackra och informativa fotografier samt en karta.  Den säljs till ett pris av 20 kr.